Ja… det ordet bekräftar två människors vilja och beslut att dela resten av livet tillsammans. För de allra flesta är säkert ringen själva ursymbolen för den ingångna förlovningen och den kärleksfulla beslutsamhet som det förälskade paret delar.

Ofta föregås en förlovning av någon form av ett frieri. År 1901 friade August Strindberg till den betydligt yngre skådespelerskan Harriet Bosse genom att ställa henne frågan “Vill ni ha ett litet barn med mig, fröken Bosse?” varefter Bosse neg och svarade “Ja, tack.”

Förlovnings- och vigselringar
Förlovning, eller trolovning, innebär att man lovar varandra trohet. Trolovning innebar ursprungligen att man förlovade sig inför en präst eller andra särskilda “fästningsvittnen” och att brudparets föräldrar gjorde upp om hemgiften. Trolovning hade därför en rent juridisk innebörd förr i tiden. Numera finns inga juridiska skyldigheter eller rättigheter kopplade till någon form av förlovning, varför man egentligen kan säga att trolovningen är avskaffad.

Trolovningsringar är en mycket gammal sed, i kulturerna vid Medelhavet fick kvinnan redan för flera tusen år sedan en ring av mannen när överenskommelse om äktenskap hade slutits. Längre norrut beslöt kyrkan så småningom att trolovningsringen skulle ingå i ceremonierna. Under flera hundra år var trolovningsringen den enda samhörighetsring kvinnan fick. Under senare delen av 1800-talet och in på 1900-talet blev de släta ringarna vanliga och bruden fick då allt oftare två ringar, en vid förlovningen och en likadan vid vigseln, medan mannen behöll sin förlovningsring som vigselring.

I samband med att vigselringen började användas blev den en del av vigselakten och år 1529 stadgade kyrkohandboken att prästen skulle välsigna ringarna, något som fortfarande görs i den svenska kyrkliga vigselceremonin. Efter välsignelsen tog brudgummen emot ringen och trädde den, samtidigt som han sade treenighetens “i Faderns, Sonens och Den helige Andens namn”, på brudens pekfinger, flyttade den till långfingret och slutligen till hennes ringfinger där den fick stanna.

Om ringen skulle sitta på vänster eller höger ringfinger bestämdes till en början efter eget tycke, men år 1614 stadgades att det var på brudens vänstra ringfinger som ringen skulle sitta. Under antiken trodde man att en viktig blodåder gick från vänster ringfinger rätt in i hjärtat (kärlekens symbol) varför just det fingret blivit rätt för vigselringen. I flera länder och kulturer är det dock höger ringfinger som gäller för vigselringen.

Ringens symbolvärde är än idag mycket högt, även om den numera inte har någon legal funktion. Gifter ni er i kyrkan krävs en ring, men den behöver inte vara äkta. Gifter ni er borgerligt eller registrerar partnerskap är det frivilligt med ring.

Vanligast i Sverige är fortfarande att förlovningsringen är slät, även om det idag finns en uppsjö av olika mönster och slipningar. Till vigseln väljer sedan de flesta par en alliansring, det vill säga en ring med en eller flera infällda stenar, och då bara till kvinnan. I anglosaxiska länder gör man ofta tvärtom, kvinnan får i samband med förlovningen en ring med sten och sedan utväxlar man släta ringar vid vigseln.

Väljer ni att endast kvinnan ska bära en vigselring är det vanligast att man graverar in båda namnen samt datum för vigseln i hennes ring, samtidigt som ni kan låta vigseldatumet graveras in även i hans förlovningsring. Bär båda vigselring graveras den andres namn först, sedan ringbärarens och sist vigseldatumet.

Att välja ringar
Det finns tusen och ett sätt att välja ringar, men några saker bör man ändå ha i åtanke vid valet.
– Ringarna ska inte kännas omoderna om ett antal år. Det mest klassiska är släta ringar i guld, vitt guld har varit modernt i perioder, detsamma gäller platina och silver.
– Om hon, eller båda, vill ha två ringar, tänk på att förlovningsringen ska kunna sättas ihop med vigselringen.
– Ringarna ska passa era personligheter och era händer, både nu och om ett antal år. En liten och barnslig ring känns kanske fel om 20 år…
– Ringarna ska vara bekväma. Kantiga och stora ringar kanske är snyggt, men om de är tunga och klumpiga är risken att ni inte kommer att bära dem. Tanken är ju att man alltid ska ha ringen på sig, oavsett om man är på stranden, tränar eller städar.
– Om man väljer en ring med sten bör infattningen vara sådan att den skyddar stenen. En ring som bärs hela tiden utsätts för mycket slitage.

En gammal tradition är att kvinnan får en ring när hon fött sitt första barn. Denna ring bärs tillsammans med förlovnings- och vigselringen. Då ringarna förr ofta var släta var det vanligt att denna ring hade en sten.

Morgongåva
Morgongåvan var fram till 1920 en lagstadgad rättighet för bruden och således inte någon frivillig vänlighet från brudgummens sida. Den rättsliga beteckningen morgongåva hade då funnits föreskriven sedan minst medeltiden. Storleken på morgongåvan var något som hade överenskommits mellan familjerna redan vid trolovningen eller frieriet. Med tiden ändrades karaktären på morgongåvan och fanns på slutet mest kvar som en möjlighet, en trevlig kuriositet från svunna tider.

Morgongåvan, som gavs efter den första äktenskapliga natten, kunde tolkas som mannens köp av kvinnans oskuld som var förutsatt i de flesta äktenskapssituationer. Gåvan var kvinnans pension och försäkring om mannen skulle dö före henne, men den kunde även vara mannens kompensation för den hemgift som kvinnan förde med sig till boet. Mannen skulle ge sin nyblivna hustru en så rejäl gåva som hans ekonomi tillät, men mannen ägde morgongåvan till sin egen död, och hustrun fick således inte ta den i anspråk förrän hon var änka.

Idag har morgongåvan ingen betydelse på det sätt den hade från början utan ses endast som ett romantiskt inslag. Den man, eller kvinna, som vill ge sin partner en morgongåva gör det efter eget tycke och smak. Ska gåvan vara traditionell är ett smycke eller något annat beständigt det mest lämpliga, men en morgongåva kan idag lika gärna vara en upplevelse såsom till exempel en resa.